Tankar om skog, svamp och fotografi

Varje dag spenderar jag rätt mycket tid i skogen. En stor del tack vare vår hund Frida som gärna vill ut på minst två längre promenader om dagen. Detta i kombination med att jag har ett jobb där det är möjligt för mig att arbeta hemifrån, gör att skogen aldrig är längre bort än några minuter från ytterdörren.

De senare åren har jag fördjupat mig i svamparnas värld och då har närheten till skogen och tillgången till en bra digitalkamera varit avgörande. Länge har jag försökt hålla mitt fotograferande så enkelt som möjligt och tycker inte om att bära på för mycket utrustning när jag bara vill ta en promenad i skogen. Men det blir snabbt väldigt tekniskt.

När du fotograferar med ett macro-objektiv kan du komma väldigt nära det motiv som du vill fotografera. Men en konsekvens av detta är att skärpedjupet blir väldigt kort, något som inte är önskvärt när du ska dokumentera en svamp med alla detaljer och viktiga kännetecken. Därför har jag nyligen börjat experimentera med en fotografisk teknik som kallas ’Focus stacking’. Tekniken går ut på att du tar flera bilder av samma motiv men justerar skärpan vid varje exponering för att sedan lägga ihop de skarpaste delarna från varje bild till ett enda fotografi med hjälp av ett program i datorn.

En annan utmaning är att du ofta befinner dig i en mörk skog vilket betyder att kameran behöver en längre slutartid för att släppa in tillräckligt med ljus. När du dessutom använder ett objektiv med hög brännvidd (för att kunna komma nära motivet) så behöver du en kortare slutartid eftersom minsta lilla skakning på handen blir synlig i bilden. Lösningen på detta är såklart att använda ett stativ, men det är i sig är ganska problematiskt då svamparna ofta växer på marken.

Jag har alltid vetat att ’Focus stacking’ används för att ta skarpa närbilder med mycket detaljer – men det var inte förens jag hittade en slemsvamp från släktet Didymium som växte på en trattkantarell som jag gjorde mina första handhållna försök. Det gick över förväntan och ni kan se ett exempel här.

Didymium sp.

Didymium sp. på trattkantarell – Attanäs, Blekinge län 2021-10-01.

I mitt konstnärliga fotograferande har jag arbetat mycket med analoga processer och försökt säga något med så få medel som möjligt. Därför har den tekniska aspekten av fotografi aldrig varit intressant för mig. Jag gick från att fotografera funna spår i naturen till att själv interagera i bilderna och låta kameran dokumentera mina handlingar. Jag undersökte vad det innebär att dokumentera en händelse och vilket värde dokumentationen får när det som avbildas inte längre finns kvar.

Det är först nu i skrivandets stund som jag kopplar ihop tankarna i mina konstnärliga arbeten till mitt dagliga dokumenterande av svampar i skogen. För mig har det alltid varit två olika saker men jag känner mer och mer att gränserna flyter ihop.

Något som jag konstant skjuter framför mig, men vill bli bättre till, är att rapportera in mina fynd till Artportalen. Den fungerar som ett verktyg för naturvård och ger kunskap som kan leda till riktade naturvårdsinsatser som kan hjälpa till att se trender och förebygga miljö- och klimatproblem.

Detta känns mer aktuellt än någonsin när vi står inför klimatmål som ska nås samtidigt som vi hugger ner den skog som egentligen hade kunnat hjälpa oss. Vi tar bort skogar med träd av olika åldrar och ersätter med trädplantager av tall och gran. Plantager som dessutom är tänkta att ta över hela den biologiska mångfalden.

Men en riktig skog kan aldrig återskapas med hjälp av återplantering av nya träd. Arterna som levde där innan klarar inte av den miljön man skapar – även om träden växer upp. Skogsbruket måste ändras i grunden.

En osammanhängande text må hända – men för mig hänger alla de här sakerna ihop. Fascinationen för svampar och deras roll i vårt ekosystem är för mig en oändlig källa till inspiration. Och det vore fantastiskt om data från mina fynd samtidigt kunde användas vid utredningar för att bevara skog med höga naturvärden.